~♥~ Zandra ~♥~

I guess it hasn't been all fairy tale from the beginning. I guess I haven't been that easy at all. And I guess that you don't even know how I really feel. But does she know you better than I do? Does she make you feel happier than I do? Does she really love you better than I can?

And I get it, you're insecure. You're doubtful. And you're afraid. But don't you read between my lines? Don't you see seriousness in my eyes? And don't you hear sincerity in my voice?

At some point you've to make a choice. So here it is, your choice and it's simple, her or me. 

I bet she's really great and all that. And all I can say is that I'll love you in a really, really devoted way. I'll show you honesty and loyalty. And I'll be at your side even when you make me hate you, love you.

So I'm asking you to pick me. Choose me. Love me.

Someone once said: "the eyes are the mirror of the soul".

So if you ever wonder how I feel or what's really on my mind, then you should look into my eyes. And if you look really close, you'll be able to catch a glimpse of a smile. Because deep inside I'm smiling and that's all thanks to you.

Yes, you make my soul very happy so let's just smile together!

Our old wounds teach us something. They remind us where we've been and what we've overcome. They teach us lessons about what to avoid in the future. Some wounds we carry everywhere, though the cuts long gone, the pain still lingers.

But nothing lasts forever. People come and go through our lives. We will buy and throw stuff. And the only thing that will stay with us are our memories. We can find them by looking at a photo, touching an old scar or listen to a special song.

At the very end, all we got is memories, and no one can ever take them away from us.

I love the way your eyes are smiling, a way that no one else can see.
I love that you make me feel special and how you've noticed me.
I love the fact that we have a lot in common, a lot of things that we share.
I love your new look and the way you cut your hair.
I love it when I dream of you, it makes me rise above.
I love the way you're touching me, like I'm soft as a dove.
I love the way you took my heart and put it in your jail.
I love  every time your texting me or even sending a mail.
I love the time I spend with you and every day when you're around.
But most of all I love the way you make me feel, a way that really shakes my ground ♥

Jag är så glad!

Så glad för alla våra år tillsammans. Så glad att du finns där, för alltid finns du där. Så glad att vi har varandra. Så glad för allt vi har gått igenom, både glädje och tårar. Så glad för att vi kan dela allt. Så glad över att vi ställer upp för varandra. Så glad över alla fina år vi har framför oss tillsammans, för aldrig kommer vi lämna varandra. Så glad för allt vi har givit och tagit. Så glad för allt du har erbjudit mig genom livet. Så glad för att du har gjort mig till en bättre människa. 

Jag är så glad för din skull! ♥

Okej, det kanske man gör men jag tror hemma oxå!

Jag tror att jag vet vad som är rätt.
Jag tror att jag vet vad som kommer att hända.
Jag tror mig veta vad jag egentligen känner, men inte säger.
Jag tror att jag är redo.
Jag tror att jag vill avsluta.
Jag tror att jag vet att det är värt det.
Jag tror att jag vet vad du känner.
 Jag tror att jag vet vad min insats är.
Jag tror att jag vet min roll.  

Men att tro, är att inte vara helt säker.

Jag vet inte min roll.  
Jag vet inte vad min insats är.
Jag vet inte vad du känner.
Jag vet inte om det är värt det.
Jag vet inte om jag vill avsluta.
Jag vet inte om jag är redo.
Jag vet inte vad jag egentligen känner, och inte säger.
Jag vet inte vad som kommer att hända.
Jag vet inte vad som är rätt.

Slutsats: vi kan bara tro, men aldrig riktigt veta...

Du vet när man verkligen ser fram emot något speciellt. När man flera dagar i förväg planerar och föreställer sig den väntade situationen. Och när man tror sig veta och ha kontroll över situationen, så blir ingenting som man tänkt sig! Hur irriterande är inte det?

Det blir aldrig som man tänkt sig, hur många gånger har man inte hört eller erfarat det. Men ändå kan jag inte hjälpa att försöka föreställa mig, fantisera om och fundera över det som ska hända. Och genom att föreställa, fantisera och fundera, skapar jag alltför ofta så höga förväntningar, att det hela endast kan sluta i besvikelse.

Så nu ska jag (för det har jag aldrig tänkt innan) låta det som ska ske, ske sin väg och jag ska försöka att inte spekulera i det som jag ändå inte kan kontrollera. Jag ska luta mig tillbaka och låta strömmen ta mig vart den vill. Jag ska helt enkelt släppa greppet om kontrollen!

Möjligt? Vi får se, men hur bra är det egentligen att skapa sig massa förväntningar?

Något annat.
Så sjukt deprimerande när man somnar till dropp, dropp och vaknar till dropp, dropp.
Det har nu blivit dags för mig att inta min ideplats, dvs sängen.
Hatar denna gråa, kalla och regnia period som nu väntar utanför fönstret.
Ikväll blir det pyjamas, tändaljus, nerbäddning i sängen med en kopp te och sen Desperate Housewives!

Du vet den där känslan som uppstår vid nyförälskelse. Den där känslan som killar i magen och upp i hjärtat. Den där känslan som får oss att tappa fotfästet. Just den känslan får den kallaste vinternatten och den gråaste höstdagen att bli varm och färgrik. Det är en känsla som jag kan leva på hur länge som helst. 

Till en början är man lite osäker på om man verkligen kände rätt. Men just denna känsla kan endast bekräftas utav två personer. Det är en känsla som bara dessa två kan känna. Och dem kan gå ovetande och förnekande under en viss tid. Men när omgivningen också börjar känna av känslan mellan dessa två, då går det inte längre att förneka.

Det är precis det här som jag behöver nu för att överleva denna gråa, kalla och nästintill oändliga vinter! Så snälla, snälla, snäll, om du finner denna borttappade känsla vänligen kontakta mig ASAP!!!

♥♥♥

Jag förknippar sponatintet med ungdomsåren. Spontana kvällar, utan att tänka på morgondagen. Spontana förhållanden, utan att tänka på framtiden. Är det så att vår spontanitet försvinner med åldern? Att ju äldre vi blir, desto mindre spontana blir vi. Att kontrollösheten som sprudlade i tonåren helt byts ut mot totalkontroll. Det känns som ju äldre vi blir, desto färre risker vill vi utsätta oss för.

Vi vill nå det perfekta livet. Perfekt inredning. Perfekt karriär. Perfekt sambo. Men vi vill ogärna ta några risker på vägen mot det perfekta. Men är det inte genom de stora riskerna som man kan nå högst vinst?

Om vi alltid håller oss till det relativt säkra, kan vi då verkligen nå det perfekta? Kan det inte vara så att först när vi verkligen vågar möta de riktigt stora hinderna, vågar ta de riktigt stora riskerna och vågar släppa kontrollen, att det är först då vi verkligen kan nå den riktigt stora vinsten? 

Går livet ut på att hålla sig inom ramar och sätta gränser? Eller går livet ut på att försöka utmana dessa ramar och överträda dessa gränser? Enligt mig:

The bigger the line, the greater temptaion to cross it...

... eller bakfyllefrossa??

Igår hade Hanna 25-årsfest, som vart hur lyckat som helst!
Det bjöds på strålande solsken, grillade kyckling-, kött- och champinjonspett
med potatissallad och tzatsiki. Ja, jag åt till jag knappt kom upp ur stolen själv.
Sen öste vi på med mousserande jordgubbsvin och cider.
Vi avslutade kvällen med att svänga loss ordentligt på dansgolvet och helt plötsligt slog klockan 03:00.
Kändes som om de där 10 timmarna bara flög iväg, man f*n va roligt vi hade det!

Mina jobbdagar flög också iväg, men dock på ett annat sätt.
Skönt att det är avklarat nu i alla fall.
För då har man lite quality time med sig själv innan skolan sätter fart igen.
Enda problemet med quality time är att det kostar så mycket att springa runt i affärer,
äta ute på mysiga restauranger och dricka "dagens" på after works...
Ja, usch vilket elände att ha sommarlov... Eller inte!!!

Man är ju inte 18 längre, vilket märks så här dagen efter.
Låg och drog mig i sängen typ hela dagen.
Sen kravlade jag till duschen, som följdes av en brunch och sen en power nap på det.
Till middag blev det en pizza och kvällen avslutades med godis, ostbågar, cola och en hyrfilm: "Bröllopsfotografen".

  
 

Ja, idag vaknade jag av att himlen var blå och inte grå!
Synd bara att man skulle jobba, men fullfart fart på jobbet gjorde att dagen gick fort.
Nu är det bara 3 dagar kvar och sen är man ledig lite igen innan skolan börjar :)

Igår hann jag med en shoppingrunda i kära huvudstaden.
Blev en hel del rea-fynd från gina, där jag vanligtvis aldrig hittar nåt
och sen givetvis några nya fynd från H&M.
Bland annat köpte jag en schyst R Stones sweatshirt med stenar :)

Idag började suget efter ett glas vin sätta sig in, och jag säger ju i princip aldrig emot,
så därför bär det nu av till Olearys ;)

Trööött: usch va trött man blir av att joba 10 timmarspass när man inte ens är van att jobba 8 timmarspass!

Glaaad: jag blir så himla glad när jag hör Over the Rainbow som är med i 50 First Dates och jag blir så glaaad varje gång jag ser den filmen, vilket jag gjorde ikväll. Looove it!

Ja, det är ungefär så jag känner mig just nu; trött men glad.
Imorgon är jag ledig och ska då försöka shoppa lite kläder till farmor som jag har lovat.
Ska även försöka hinna med ett glas vin eller två :)
Och jag får absolut inte glömma att hämta ut mitt paket från H&M!
Förstår inte ens hur jag har lyckats glömma bort det med tanke på sms-påminnelsen kl 07:30 på morgonen...

Ja, snart börjar ju skolorna o allt igen...
 Känns just nu som om jag vill börja på Stadsmissionens skola,
men imorgon kanske jag känner för Sthlm's uni, så jag måste verkligen bestämma mig snart!
Usch, det finns så himla mycket just nu som jag behöver ta ställning till och det är nog en an anledningarna till varför jag har fått grova sömnproblem!!
Och det känns ju inte bättre när klockan skricker varje morgon: JOBBA!!!

En av 2010 bästa filmer är helt klart, utan att överdriva, Inception med L DiCaprio.
Den var så sjuuukt j*vla bra att jag faktiskt saknar ord för att beskriva den på ett rättfärdigt sätt.
Måste ses!

För en timme sen ösregnade det här, men nu droppar det bara lite på bläcket.
Undrar om sommaren är slut, känns som det iaf...
Tycker hösten är så fruktansvärt deprimerande,
men ska dock inte sticka under stolen med att det faktiskt ska bli ganska skönt med lite rutiner igen.

Jason Castros tolkning av Somewhere Over the Rainbow får mig att känna att det finns hopp.
Känna att efter regn kommer solsken.
Får mig att känna att ingenting är omöjligt!

Somewhere over the rainbow
blue birds fly
and the dreams that you dream of
dreams really do come true

Someday I'll wish upon a star
and wake up
where the clouds are far behind me
Where troubles melt like lemon drops
away above the chimney tops
that's where you'll find me 

Ja, det kanske låter vardagligt för dig, men för mig låter det bara som pest&pina!!!
För igår påbörjade jag 16 dagar-i-sträck-passet.
Det kanske inte låter så jobbigt, men believe me it will be jobbigt!
För ex imorgon så ska Melina jobba ensam i kassan och jag själv på kontoret, good luck!

I helgen var vi hos Hanna & Micke o grillade, men vi fick dock sitta inne för det började regna.
Ja, helt otroligt efter en månads tokvärme.
Men för att se det positiva i det hela så slipper jag i alla fall vattna blommorna samt så ska jag ändå jobba nu.

Jag fick även tillfälle att se sista Shrek, och den var bra precis som de andra! :)
Ikväll ska vi se Inception som jag tror kommer va grymt bra, i alla fall efter va folkt har sagt...

I fredags fick jag lön och köpte då denna söta klänning från H&M