Spontanitet...?
Jag förknippar sponatintet med ungdomsåren. Spontana kvällar, utan att tänka på morgondagen. Spontana förhållanden, utan att tänka på framtiden. Är det så att vår spontanitet försvinner med åldern? Att ju äldre vi blir, desto mindre spontana blir vi. Att kontrollösheten som sprudlade i tonåren helt byts ut mot totalkontroll. Det känns som ju äldre vi blir, desto färre risker vill vi utsätta oss för.
Vi vill nå det perfekta livet. Perfekt inredning. Perfekt karriär. Perfekt sambo. Men vi vill ogärna ta några risker på vägen mot det perfekta. Men är det inte genom de stora riskerna som man kan nå högst vinst?
Om vi alltid håller oss till det relativt säkra, kan vi då verkligen nå det perfekta? Kan det inte vara så att först när vi verkligen vågar möta de riktigt stora hinderna, vågar ta de riktigt stora riskerna och vågar släppa kontrollen, att det är först då vi verkligen kan nå den riktigt stora vinsten?
Går livet ut på att hålla sig inom ramar och sätta gränser? Eller går livet ut på att försöka utmana dessa ramar och överträda dessa gränser? Enligt mig:
The bigger the line, the greater temptaion to cross it...
