För mig själv eller för andra?
Vi sminkar o fixar oss på morgonen, väljer ut nåt schyst att klä oss i o sprayar på lite god parfym. Men gör vi det för oss själva, för att vi ska må bättre, eller gör vi det för andra, för att dem då kan få oss att må bättre?
Vi går på en dejt och vi väljer noga ut kvällens outfit. Vi sminkar oss extra mycket o extra noga. Vi både rakar o vaxar bort hårväxt. Men gör vi det för oss själva eller för vår dejt? Vi träffar någon på arbetsplatsen som vi känner en stark attraktion till. Och utan att vi själva vet om det har vi helt plötsligt börjat välja dagens outfit med omsorg, gått till frisören och dessutom börjat lägga på lite mer make-up. Men gör vi allt detta för oss själva eller för den snygge arbetskollegan?
Det finns ju människor som tänker att vi föds som en tom bok och att orden, handlingen o innehållet kommer från vår omgivning. Men föds vi verkligen så oskrivna?
Hur mycket påverkar egentligen omgivningen? Hur mycket påverkar omgivningen våra val varje morgon, vad vi säger o inte säger, hur vi är o inte är? Och vad gör jag egentligen för mig själv, och då enbart för mig själv?
Ett hav av färger!
Det gör hela min tillvaro lite lättare!
Jag har nu börjat fundera på om jag ska börja ta tag i träningen igen efter sisådär 1,5 års uppehåll. Funderar på att gå och köpa ett simkort kanske. Jag menar, det gick ju sååå bra med det sista! Hursomhelst känner jag att det är dags för nån ny aktivitet.
Igår blev det ytterligare lite shopping. Kände att det behövdes tryckas in ännu mer kläder i min alltför fulla garderob. Eller rättare sagt fylla min klädställning, då mina 3 garderober redan är totalfulla. Blev ett par stövlar, tröjor, ett par shorts o lite kosmetika. Ska nu verkligen försöka att inte shoppa så mycket mer denna månad.
Är nu också sjukt sugen på att resa i slutet av månaden. Kanske en cityresa, men får se om det blir av.
En vanlig höstsöndag
Tänker. Saknar. Lyssnar.
Ute.
Grått. Regn. Kallt.
Inne.
Tekoppen ryker. Ljusen brinner. Musiken strömmar.
Du.
Ovetande. Oberörd. Oförstående.
"Tror gör man i kyrkan"
Okej, det kanske man gör men jag tror hemma oxå!
Jag tror att jag vet vad som är rätt.
Jag tror att jag vet vad som kommer att hända.
Jag tror mig veta vad jag egentligen känner, men inte säger.
Jag tror att jag är redo.
Jag tror att jag vill avsluta.
Jag tror att jag vet att det är värt det.
Jag tror att jag vet vad du känner.
Jag tror att jag vet vad min insats är.
Jag tror att jag vet min roll.
Men att tro, är att inte vara helt säker.
Jag vet inte min roll.
Jag vet inte vad min insats är.
Jag vet inte vad du känner.
Jag vet inte om det är värt det.
Jag vet inte om jag vill avsluta.
Jag vet inte om jag är redo.
Jag vet inte vad jag egentligen känner, och inte säger.
Jag vet inte vad som kommer att hända.
Jag vet inte vad som är rätt.
Slutsats: vi kan bara tro, men aldrig riktigt veta...
Förväntningar
Du vet när man verkligen ser fram emot något speciellt. När man flera dagar i förväg planerar och föreställer sig den väntade situationen. Och när man tror sig veta och ha kontroll över situationen, så blir ingenting som man tänkt sig! Hur irriterande är inte det?
Det blir aldrig som man tänkt sig, hur många gånger har man inte hört eller erfarat det. Men ändå kan jag inte hjälpa att försöka föreställa mig, fantisera om och fundera över det som ska hända. Och genom att föreställa, fantisera och fundera, skapar jag alltför ofta så höga förväntningar, att det hela endast kan sluta i besvikelse.
Så nu ska jag (för det har jag aldrig tänkt innan) låta det som ska ske, ske sin väg och jag ska försöka att inte spekulera i det som jag ändå inte kan kontrollera. Jag ska luta mig tillbaka och låta strömmen ta mig vart den vill. Jag ska helt enkelt släppa greppet om kontrollen!
Möjligt? Vi får se, men hur bra är det egentligen att skapa sig massa förväntningar?
Något annat.
Så sjukt deprimerande när man somnar till dropp, dropp och vaknar till dropp, dropp.
Det har nu blivit dags för mig att inta min ideplats, dvs sängen.
Hatar denna gråa, kalla och regnia period som nu väntar utanför fönstret.
Ikväll blir det pyjamas, tändaljus, nerbäddning i sängen med en kopp te och sen Desperate Housewives!
Living on a pr...feeling!
Du vet den där känslan som uppstår vid nyförälskelse. Den där känslan som killar i magen och upp i hjärtat. Den där känslan som får oss att tappa fotfästet. Just den känslan får den kallaste vinternatten och den gråaste höstdagen att bli varm och färgrik. Det är en känsla som jag kan leva på hur länge som helst.
Till en början är man lite osäker på om man verkligen kände rätt. Men just denna känsla kan endast bekräftas utav två personer. Det är en känsla som bara dessa två kan känna. Och dem kan gå ovetande och förnekande under en viss tid. Men när omgivningen också börjar känna av känslan mellan dessa två, då går det inte längre att förneka.
Det är precis det här som jag behöver nu för att överleva denna gråa, kalla och nästintill oändliga vinter! Så snälla, snälla, snäll, om du finner denna borttappade känsla vänligen kontakta mig ASAP!!!
♥♥♥
Spontanitet...?
Jag förknippar sponatintet med ungdomsåren. Spontana kvällar, utan att tänka på morgondagen. Spontana förhållanden, utan att tänka på framtiden. Är det så att vår spontanitet försvinner med åldern? Att ju äldre vi blir, desto mindre spontana blir vi. Att kontrollösheten som sprudlade i tonåren helt byts ut mot totalkontroll. Det känns som ju äldre vi blir, desto färre risker vill vi utsätta oss för.
Vi vill nå det perfekta livet. Perfekt inredning. Perfekt karriär. Perfekt sambo. Men vi vill ogärna ta några risker på vägen mot det perfekta. Men är det inte genom de stora riskerna som man kan nå högst vinst?
Om vi alltid håller oss till det relativt säkra, kan vi då verkligen nå det perfekta? Kan det inte vara så att först när vi verkligen vågar möta de riktigt stora hinderna, vågar ta de riktigt stora riskerna och vågar släppa kontrollen, att det är först då vi verkligen kan nå den riktigt stora vinsten?
Går livet ut på att hålla sig inom ramar och sätta gränser? Eller går livet ut på att försöka utmana dessa ramar och överträda dessa gränser? Enligt mig:
The bigger the line, the greater temptaion to cross it...
