A little break please...
Jag borde plugga, jag borde städa, jag borde stryka, jag borde sova, jag borde... så väldigt mycket just nu! Men mellan alla dessa "borden" så passar ju inget bättre än att dra iväg till sydligare breddgrader och värmen!
Ja, det är också vad jag ska göra! För herregud vad deprimerande det är i denna vinterdvala som ju aldrig vill slå om till vår. Men för att lätta på depressionen så ser jag nu fram emot paraplydrinkar på stranden ;)
Jag kommer dock att ha tusen saker att göra när vi är tillbaka; ansöka till universitetet, organisera en sommarsyssla, ta igen alla uppgifter i skolan, ta upp träningen igen och så mycket mer...
Men just nu så ska denna semester handla om att samla ny energi, dvs fylla på den som tog slut i januari, och hoppas på att våren är här när vi är tillbaka!
Vill även erkänna att jag börjar känna mig en smula uttråkad och behöver bestiga nya äventyr, vilket noga måste övervägas, dvs vad, vem och när det kan tänkas vara lämpligt att bestiga ett nytt äventyr.
Time will solve it all...
At some point in life we'll come to realize how much we've grown and then we'll be thankful for all the things, some better and some wores, that made us to a stronger and a better person.
Time will make us realize. Time will make us grow. And time will make us thankful.
At some point in life we'll feel as healed as we've never felt before and we won't have any doubts or regrets. Because at this point we'll be able to see things from a complete perspective.
Time will make us heal. Time will set things free. And time will make us complete.
At some point in life we'll have the abilty to forgive those who we used to curse. We'll also have the ability to actually appreciate all the things we took for granted. But in the end it's all about the ability to accept everything, wheather we liked it or not, and everyone, wheather we liked them or not.
Time will make us forgive. Time will make us appreciate. And time will finally make us accept everything and everyone that was given to us in this life.
Dåtid, nutid eller framtid...?
Jag har alltid tänkt att det ska bli så skönt när sommaren kommer. Det ska bli så skönt när skolan är slut och det ska bli skönt att åka på semester. Eller ibland tänker jag att det var bättre förr, då livet var så himla mycket enklare. Det var bättre förr när sommrarna var soliga och varma och vintrarna kalla med snö. Men inte alltför ofta tänker jag på vad som faktiskt är bra här och nu. Vad som betyder mycket och vilka jag uppskattar mest just nu. Det är så lätt att hela tiden blicka bakåt eller framåt, men så svårt att fokusera på nuet...
Vi tänker så ofta på vad vi kunde ha gjort annorlunda gällande det som redan har passerat. Och vi tänker så ofta på vad vi ska göra när vi blir äldre, när sommaren kommer eller när vi blir rika! If only... Men vart går egentligen den rimliga gränsen mellan realistiska mål och orealistiska drömmar? Kan det inte vara så att de orealistiska drömmarna kan sudda ut vår verklighetsuppfattning om nuet? Och om det skulle vara möjligt, hur kan vi då veta om vi ser på verkligheten med skarp eller suddig syn? Och hur fungerar det då med att faktiskt leva och uppskatta nuet? För om vi bara fokuserar på det som vi så gärna vill ska ske och komma till oss i framtiden, så har vi ju noll fokus på vad som sker just nu, vilket i sin tur innebär att vi faktiskt inte är tillgängliga och uppmärksamma på sådant som ju faktiskt kan komma till oss i nuet. Det vill säga att vi helt enkelt är för upptagna med att fokusera på framtiden för att kunna se det som kanske finns rakt framför oss.
Slutsats: att ständigt vänta på framtiden, utan att leva i nuet, kan lätt resultera i att vi missar de bästa händelserna som sker just nu!
Utveckling...
Hur kommer det sig att vissa människor utvecklas så otroligt mycket under så kort tid? Vad är det egentligen som gör att vi människor utvecklas? Kan det vara så att vi tvingas att utveklas ju äldre vi blir, ju mer erfarenhet vi får eller är är det pga av yttre och sociala faktorer som vi utvecklas?
Att åren går påverkar ju inte alla dock. Det finns människor som aldrig blir "vuxna" eller "ansvarsfull" oavsett hur gamla dem än är, så vi kan alltså inte enbart utvecklas pga av att åren går. Att vi lär av våra misstag är ju ett tecken på att vi även skaffar oss erfarenhet. Och erfarenheten måste ju hjälpa till att driva vår personlighet till en annan nivå, dvs att vi som personer utvecklas genom erfarenhet. Jag tycker även att vår utveckling påverkas otroligt mycket av yttre faktorer så som utbildning och kärriär. Och det gäller även de social faktorerna så som vänner, familj och övriga relationer.
Om man försöker se det hela ur ett större perspektiv så skulle man kunna jämföra våra personligheter med ett pussel eller en tom vaxduk, där pusslet ständigt byggs ut med nya bitar och där vaxduken fylls med färg för varje dag som går. Men om det nu är så att vi ständigt befinner oss i denna utvecklingsfas och att vi till största del utvecklas pga yttre faktorer, måste väl det betyda att våra personligheter är formade av den miljö vi befinner oss i? Om det nu skulle vara så, betyder det att alla människor och olika institutioner jag har haft någon form av kontakt med faktiskt har skapat mig. Och känner man sig riktigt nöjd med sig själv, bör man kanske också uppskatta sina nära än mer. Det gäller ju givetvis samma sak för dem man ogillar. För utan dessa hade vi ju aldrig varit dem vi är idag! ♥
Slump eller inte slump?
Just nu befinner jag mig i en tung o djup svacka! Speciellt efter dagens matteprov som ju gick åt helvete!! Men någonstans i denna djupa håla så måste jag ändå erkänna att den puttelilla ljusstrimma, som ibland men dock inte alls för ofta visar sig, ger mig hopp! Å handlar det egentligen inte om att på ett så bra sätt som möjligt ta sig igenom tunga svackor för att sedan kunna hantera nästkommande fas ännu bättre? Någonstans är det ju dessa svackor som utvecklar oss och gör oss starkare. Och för att kunna uppleva exempelvis glädje och lycka krävs det väl ändå att man först upplever sorg och olycka...? Det ena behövs ju för att vi även ska kunna färstå det andra. Man brukar ju även säga: "När den ena dörren stängs, öppnas den andra", dvs en dörr kan ju inte öppnas om den inte redan från början var stängd, får då vore den ju redan öppen...
Hur vet vi egentligen om en händelse sker av slumpen eller tillfälligheten? När jag pratar om en person som jag inte har sett på hur länge som helst, så är det ju givetvis denna person som dyker upp på Facebook, på bussen eller på tunnelbanan. Hur många gånger har man inte tänkt: "undra hur den o den mår och undra vad den o den gör"? Och givetvis är det ju dessa personer som man hamnar bredvid på lunchen eller i kön till bankomaten. Jag tycker att sådana händelser har hänt mig alltför ofta för att jag ska kunna koppla ihop dem till slumpen, men om det inte beror på slumpen, vad beror det då på?
Man kan tänka sig att man skulle vilja träffa nån som har både det ena och det andra. Någon som ser ut si o så och någon som har en talang inom ett specifikt område osv. Och när man minst anar det så dyker ju denna person upp från ingenstans! Det kan vara nån som du redan känner, som i princip har funnits framför dina ögon hela tiden. Det är ju oftast den som man minst anar och när man minst anar.
Jag har alltid undrat om dessa händelser sker av slumpen eller tillfälligheten. Handlar det kanske om att hela tiden befinna sig på rätt plats o rätt tid? Men vi kan ju aldrig veta som skulle ha hänt ifall vi inte skulle ha befunnit oss på just denna tunnelbana eller just denna plats vid just detta exakta tillfälle. Vi kan ju aldrig veta som skulle ha hänt om vi hade varit fem minuter försenade eller för tidiga. Det enda vi faktiskt kan veta är ju att vi måste befinna oss på exakt denna tunnelbana under exakt detta tillfälle. För något annat har vi ju ingen verklig vetskap om. Alltså kan det väl heller inte inträffa sådana slumpmässiga händelser, då jag egentligen inte befinner mig på denna tunnelbana av enbart en slump...?
